I
Gyllengula strålar
Över boken och ängen
Hon stryker sina fingrar
Över mina tunga axlar
Så att gårdagens bitterhet
Blir ett minne blott
Jag öppnar upp armarna
För dig, min sol!
II
Om det är något jag letar efter
Är det friheten när jag lyfter
Mysteriet som lever mellan
Detta och nästa steg!
III
Tallen darrar mot
En himmel mörk
Vi nickar mot varann:
Världen ska dundra
Natten kommer bli tung
IV
I Mörka Skogen,
I Fogen mellan
Tallar och bäck,
Ligger han i sömn–
Man, insvept i Natt
Där och då skiner
Något okänt upp
Ett iskallt sken, som
Föga vill ge upp
Det som smyger
Mellan träden, som
Inte gör ett ljud ifrån
Sig, en skinande lampa
Som beklär mossan
I sitt vita guld
Inte kan det väl vara,
Det som alltid är där?
Tittande fram mellan
Molnen, en fyr mellan
Denna och den stora
Rymden, så klart
Att du är där, min vän
Månen!
V
Jag vill sluka dig hel,
Men du är allt!
Du är ändlöst djup när jag
Kommer in i dig
Jag har för få armar
För att omfamna dig
Orden för dina säsonger
Är för ljumma
Musiken ur din mun
En gränslös melodi
Jag vet inte var du slutar–
Drar dig över munnen
Vi blir stumma
River och suktar, så
Jag vänder ut och in,
Se och begrunda!
Gränslös är du även när
Stöter bort mig
Mer älskvärd än livet,
Trots att de hatar dig
Din kantighet är
Roten till det runda
Den söta sjukdomen
I det sunda
Veva sönder mig,
Stryp mig!
Spotta ur mig
Ur ditt allt–
Ingenting är oheligt
I ditt sköte
Ingenting mer ensamt
Än alla ömma möten
Här finner jag dig,
Mitt framför mig
Innanför och ut,
Gömd bakom
Imorgon och förut
Ditt skratt ekar
I en förgäten dröm
Dina ögon glimrar
Som en mystisk måne
Jag är en fåne,
På jakt efter
Din lysande skugga!
VI
Orden jag behövde
Var alltid här
I min stumma mun
VII
Stamp, stamp, stamp,
Är mitt eviga mantra
Stamp, stamp, stamp!
Min marschtrumma
Stamp, stamp, stamp…
Rytmen mellan vilken
Allt kommer till liv.
Regnat smattrar—
Stamp, stamp, stamp!
Solen skiner—
Stamp, stamp!
Smärta, rädsla, lidande;
Kyla, värme, utmattning, energi;
Sorg, glädje, nöjdhet, eufori;
Stamp!
När gud befaller
Vetenskapen säger
Människor undrar
Säger jag bara:
Stamp…stamp…stamp
Ingen kvar att prata om det,
Ingen jord eller himmel i
Hundra riktningar
Bara det rena stampandet.
Ur vilan mellan stegen,
Ett steg efter det andra
I denna enda obeständiga
Stund, återföds min väg:
Stamp, stamp, stamp!
VIII
Me’ tjugi kilo i ryggan
Snubbla jao övor bryggan
Vi Brannefall råga’ på en jycke
Engelt å fatta tygge, när han
Galer och kelar, fann hans hann
När han försögte jugga, hälsa
Så glatt till madde, han bara
Sugga, och visa snabbaste
Vägen, vägen, vägen!
Den enda vägen jao ved
Den som går i de här dojorna
Strövande från lada till äng
Mod gud ved var!
IX
Frostigt och fromt
På vinterns landskap
Rådjuret står törstigt
Vid vattnets frusna gap
Sovande grenar hänger
Med snö på axlarna
Haren smyger förnämt
I de vitgröna skogarna
Under isslöjan slumrar
Fjärilar och blommor
Under döda grenar
En miljon blåklockor
Hur mycket döljer inte
Mitt egna vilande hjärta?
Vilka löv spricker fram
Ur vinterns tysta smärta?
X
Molnens vita,
Nattens mörka
Björkens hud,
Ugglans ljud
Dimmans mystik,
Tranans skrik
Mossans mjuka,
Svampens sjuka
Regnets smatter,
Bondens katter
Solens ljuva,
Månens ruva
Blossande tankar,
Benen vankar
Hemmets by,
Folkets poesi,
Problemets plåga,
Lösningens låga,
Tingens ting
Här i allting—
Denna kärlek
Oändliga
Världens eviga
Källa!
XI
O, mina gröna jättar vilar
Silhuetter på skimrande hav
Miljoner toner av skönhet
I himlens öppna famn
I kvällsvind dansar tallen,
I middagssol hörs fågelsång:
Bländad av det outtalade, o
Blyg av häpnad, somnar jag
Under nya, drivande moln!
När jag öppnar munnen
för att uttala min kärlek
Förlorar jag det genast—det
Flyter bort i rinnande vatten, o
Sväljs av ett mörker ömt
Låter det vara som det är—
Det är mitt framför mig,
Från en osinande brunn
Väller det fram ständigt—
Väller fram — O kolla! —
Ur livets stumma mun!
XII
Hundra världar byggda
Under en drömmande dag
Krossade vid tröskeln
Till min lilla sömn
Imorgon vaknar jag upp
Redo att bygga nya
I morgondimmans land
XIII
Mörk himmel denna vintermorgon
Molnen själva är dåsiga i kylan
Och jag huttrar ända in i märgen
Tusen ord hade inte kunnat förklara
Hur jag plågas i den bitande kylan
Vindens isiga fingrar pinar mig
Tänderna skallrar okontrollerat
Inte en uns glöd att värma mig
Någonstans
Efter disiga gläntan finner jag ro
Bredvid en värmande brasa
Kastanjebrunt hår och gröna ögon
Tröstar mig från en inre värld
Två älskande händer i en fläta
Leker medan solen gäspar
En hud så mjuk att jag smälter
Droppar ned som vatten i bäckarna
Mellan syrener och förgätmigej
Mitt i kärleken—mitt i dig!
Allt förlåtet och allt glömt
Vid synen av tanken jag gömt
Gömt och sparat till en dag
Som just denna
XIV
I hur många år försökte jag hacka ut
en säker plats till mig själv?
Nu när jag lagt ner hammaren
Lyser alla världens skatter,
Så långt ögat når—
Inte den rytande besten,
Nattens kusliga skuggor,
Eller ens helvetet självt
Slipper min älskande blick!
XV
Så många år
Sedda genom galler,
Genom Sinnets snår, dessa
Mörka dagar där jag faller
Klänger vid solljuset, som
Min enda boj, i ett hav
Och en himmel och en jord
Förgjord eller återupplivad
Omvartannat, slängd från
Trygghet till ängslan, fängslad
Mellan hat och kärlek, snälla
Hjälp mig att se vägen ut, kan
jag äntligen pusta ut?
~
Åren är mörka och ljusa
Vintern är kall, sommaren varm
Vissa är korta och vissa långa
Det finns ingen skillnad, att fånga
Mellan framtiden och förut, ingen
Likhet mellan början och slut, det
Räcker inte att tala eller tiga,
Prostrera eller niga, jag
Sträcker min hand genom gallret
Fri i fångenskap!
Fångad i frihet
Fri från frihet, alltid
Stått i mina egna skor
Som ingen hittar
Fotspår av!
XVI
Likt löven vänder jag blad
I en vild och mystisk vind
Tumlar nedför ensamma stigar
Och skrapar upp mig i snåren
Ibland önskar jag att jag visste
Vad som väntar vid nästa krön
Sen försvinner jag i vinden—
Och börjar flyga!
XVII
Jag plockar hjortron
I bergets skugga
En frisk vind susar
Under drivande moln
Vart jag är påväg
Är sedan länge glömt
I mitt strövande liv—
Är det mesta bara drömt
Allting glider ur mina händer
Ändå är de alltid fulla!
Om så än jorden vänder
Hittar jag hem!
En miljon steg gångna
Genom ett nytt liv—
Sol och storm och regn
I ett darrande, första kliv!
Oändliga andetag tagna
Genom detta bröst—
I svårt och lätt,
Hungrande och mätt
Andas det fortfarande
En oförklarlig frihet
Var hamnade jag,
Efter allt?
Efter några steg till
Ska jag berätta…
Bara ett till
Ett till!
Drivande moln 